Jag kör på motorvägen på väg hem från jobbet, hunden sitter i sätet bredvid och AC:n är på högsta eftersom det är ganska varmt. När jag kört en stund kommer en gul bil på mötande vägbana. Jag börjar skruva på mig och försöker tänka på annat. Efter bara nån kilometer möter jag ytterligare en gul bil till. Orden Gul bil, upprepas i mitt huvud om och om igen och jag känner hur det börjar sticka i högerarmen. Funderar ett tag på om jag kan ringa någon men att ringa upp en person för att ropa -Gul bil i luren verkar inte så smart. Det är ändå inte samma sak som en levande person bredvid mig.
Trafiken saktar ner längre fram och avståndet mellan bilarna blir tätare. Som om Gud försöker testa min styrka hamnar jag bakom en gul bil! Det är inte sant, tre gula bilar inom tre mil är inte möjligt.
Eftersom vi kör sakta och tätt funderar jag på om jag kan komma tillräckligt nära bilen bredvid för att kunna göra av med min frustation. Om jag hade lyckats komma tillräckligt nära utan att skrapa sidorna på våra bilar måste jag sen få honom att ta ner rutan. Inser att det är en dålig ide och jag får helt enkelt stå ut. Den gula bilen ligger fortfarande framför mig och retas. Begäret blir för stort och jag måste göra något åt det. Jag viskar -förlåt Gud men jag är svag och puttar till hunden samtidigt som jag ropar -Gul bil. Hunden verkar tro att jag är arg på honom utan att förstå varför. Han har ju åkt bil med mig och barnen i så många år att han måste ju ha förstått vad detta går ut på! Nej, han fnyser åt mitt håll och lägger sig på golvet istället med ryggen mot mig. Jag får lite skuldkänslor så jag sätter AC:n på golvblås. Trafiken lättar igen och jag känner hur spänningen i armen släpper.