Roadtrip 2018 är igång.
Både barnen och hundarna är vana vid proceduren så allt är som vanligt, Alicia och Alexander i baksätet, Marley hoppar in i mitten och blir bältad, Max lägger sig på golvet framför passagerarsätet och somnar innan bilen börjat rulla. Under tiden vi rullar bort från vårt hus går jag tyst igenom i mitt huvud vad vi kan ha glömt och om det är värt att vända tillbaka för, kan inte komma på något. Alicia och Alexander är lagom exhalterade eftersom dom vet att det är en lång resa, Marley har full koll på allt spännande som händer utanför och börjar få svårt att sitta stilla, Max fortsätter att sova över hela golvet så jag får sitta med mina fötter och ben uppe i sätet för att inte störa honom.
Innan vi kört över Öresundsbron är Marley uttråkad och vill sitta där Max sitter, i flera mil gnäller han och till slut orkar ingen lyssna på honom längre så han får som han vill. Max är inte nöjd med vår brist på konsekvents och disciplin och suckar högljutt när Marley trampar rundor på honom. Det dröjde inte många mil förrän Marley upptäcker att det inte var roligare på golvet och börjar då tigga om att komma upp i våra knä. När ingen av tar upp honom bestämmer han sig för att ligga hos Max istället. Ju närmare Marley trycker sig mot Max desto mer flyttar sig Max och tillsist ligger Max upptryckt under instrumentbrädan med Marley på sig. Lugnet som uppstår i bilen när Marley väl somnat är inte långvarigt, snart är det dags för kissepaus och då börjar proceduren om igen.
När vi kommer fram till destinationen går Max ur bilen som en gammal gubbe, tittar först ut, känner på marken, sniffar i luften, går ut och sträcker på sig. En annan gubbe går förbi och Max ger honom en gubbagruff. Allt under långsamma yogaliknande rörelser. Marley har för länge sedan kastat sig ur bilen, insett att marken är varm, försökt springa därifrån upp på närliggande gräsmatta som är torr och sticks så han vänder snabbt och ska springa tillbaka till bilen med då fastnar han med kopplet i busken på gräsmattan och landar mitt på den varma asfalten med ett litet gnyendes ljud. Ett av barnen har nu hunnit ifatt honom och tar upp han i famnen, Max suckar.

Framför vår stuga ligger Max och gubbagruffar på alla som går förbi, Marley har hittat en stol att sova på, ibland springer han iväg och kollar vem som är i poolen eller efter barn som springer förbi bara för att det såg såååå roligt ut att springa.
Nere på stranden envisas Max med att ligga på en egen solstol (vi tog ner honom flera gånger men precis som tidigare brister vi i disciplin och i att vara konsekventa).
När vi kommer till restauranger hoppar Max vant upp på en stol och sätter sig tillrätta (det är många år sedan vi slutade med att försöka få Max att stanna på marken) medans Marley måste nosa igenom hela området, kolla in de andra gästerna (helst utan att dom lägger märke till honom), trassla in kopplet i så många stolsben och bordsben som möjligt och sen avsluta med att stå på bakbenen och tigga om att komma upp i våra knä.
På morgonpromenaden träffade vi en vaktmästare som hade oxpinnar i fickan och ville ge hundarna vars en, Max nosar på den och vänder blicken tydligt mot mig för att visa vaktmästaren, ge den till min assistent så bär hon hem den. Marley nosar inte ens utan hugger tag i pinnen och börjar springa hemåt utan tanke på att jag håller i andra sidan av kopplet! Jag tackar vaktmästaren för vänligheten och försöker skynda på Max så Marley kan komma hem med sin pinne. Torget vi korsar är fullt av människor som skrattar när jag småspringer bakom en chiwawa med en tuggpinne i munnen och drar i kopplet så han knappt får luft samtidigt som jag släpar på en långsam papillon som inte anser att vi ska stressa upp oss så här tidigt på dagen.
Vi avslutar resan som vi börjar den. Max på golvet fram, jag med benen uppe i sätet och Marley i hela bilen.