Inledning:

Jag passar några vänners fåglar medan dom är på sju veckors semester. En nymfparakit som kan säga goddaggoddag och en skygg undulat som inte lämnar buren om inte parakiten gör det.

Vi vanliga svenssons stannar i Sverige och firar hederlig svensk jul med släkt, vänner och slask.

Men inte dom. Två dagar innan julafton får jag ett mejl med ämnet; bilder från värmen.

Skit ner er! Skicka till någon som inte vill spendera sju veckor av vintern i varmare land.

Jag skickar tillbaka en bild på deras fågel och mig där det ser ut som om vi kelar och allt är jättebra med deras fåglar. Ämnet; bilder från kylan.

Tillbaka får jag ett mejl om hur avundsjuka dom är för att fågeln aldrig kelar så där med dom och sonen i familjen är orolig att fågeln inte kommer att gilla honom mer när dom kommer hem. Skickar dom upprörande bilder till mig gör jag detsamma till dom. I själva verket på den här bilden spelar jag död i hopp om att fågeln ska intressera sig för en lampa att sitta i eller något annat fågelaktigt. Denna fågeln är nämligen knäpp, och jag tror att det är mitt fel att han blivit sån. Vart jag än går i lägenheten måste han sitta på mig eller nära mig. om han tappar mig ur sikte skriker han så grannarna klagar. För att den lilla undulaten, som inte är störande på ett närgånget eller högljutt sätt ska slippa sitta under ett skynke hela dagarna låter jag fågeln följa med mig.

Igår när jag kom hem från jobbet var jag helt slutkörd. Det är den tiden på månaden då jag lider av järnbrist.

Jag är så trött att jag inte ens orkar gå ut i köket för att ta mina järntabletter. Istället somnar jag i soffan med mina två barn som tackochlov precis fått facebook och kvällen innan chattat med varandra från våningssängen halva natten.

Självklart visar sig detta vara just den kvällen som min arbetsnarkoman till sambo inte är slutkörd från arbetet och tänkte ta en lugn kväll med oss.

Istället för att väcka mig förstår han hur trött jag är och låter mig och barnen sova i en klunga i ena halvan av soffan medans han brer ut sig i andra halvan och tar kort på oss som sedan läggs ut på facebook.

Vid tio på kvällen väcker han mig och har fixat mat för jag har ju inte ätit sen frukosten. Jag äter min mat och somnar igen. Tur att han har haft sånna här dagar själv annars hade jag varit världens sämsta sambo.

Dagen efter vaknar jag och barnen vid nio på morgonen. Jag går upp och fixar frukost. Fågeln som inte fått komma ut kvällen innan är helt hysterisk i sin bur. Hunden snurrar rundor  för att han måste gå ut.

Min dotter har haft en dröm om en blåmössa och följer varje steg jag tar för att vara säker på att jag hör varje detalj av hennes dröm. I klädkammaren står min son och klär på sig för att gå ut med hunden. Han uppfattar tydligen inte fågelns skrikande eller sin systers berättade för han gör sitt bästa för att överrösta  eftersom han ivrigt måste berätta för mig allt han tänker göra och vilken väg han ska ta när han går ut med hunden. En lång stund senare hittar jag honom krypandes under soffan letandes efter hunden boll. Vid detta laget är hunden jättekissig, den andra fågeln har stämmt in i skrikandet, min dotter klagar högljutt på att jag aldrig lyssnar på henne och min sambos mobil ringer. Inte konstigt att grannarna klagar på att vi för förmycket oväsen på morgnarna.

Jag får nog och ryter högljutt hållkäften fågel, ber min dotter att gå ut i köket och sätta sig så jag kan lyssna på henne såfort jag får tid och förklara för min son att en boll inte är nödvändig nu eftersom hunden snart kissar på golvet och bara vill ut. Ut från sovrummet kommer min sambo upprörd och frågar varför jag skriker på en fågel när han pratar med chefen i telefon. Det enda jag (som brukar få in rätt svar) kom på var - Men han tystnade ju!

Jag gick ut på balkongen för att kolla till min hundrastare med storslagna planer. Jag såg honom springa föbi så snabbt han kunde och på en minut var han tillbaka i lägenheten. Inser att jag själv får gå ut med hunden och klär på mig ytterkläderna.

När jag kommer tilllbaka har sambon kört till jobbet, barnen har ätit frukost och sitter vid sina datorer och chattar med varandra.

Jag gör en kopp kaffe, tappar upp ett bad och hämtar den skrikande fågeln. Tar min mobil för att spela wordfued i badet och njuta av lugnet. Då blir fågeln irriterad av att han inte får någon uppmärksamhet och i ett desperat försök att landa närmare mig störtar han i badvattnet. Eftersom detta inte var hans plan panikar han och klättrar skrikandes uppför mig. Efter sig lämnar han rivmärken på delar av min kropp som gör att jag inte kommer att använda något urringat på ett tag. Barnen kommer inrusandes i badrummet för att se vad som händer, hunden blir orolig och börjar att skälla och den andra fågeln som vid detta laget tagit sig ut till min hallampa blir rädd och skriker för full hals.

Efter några timmar har kaoset lagt sig. Barnen har packat sina väskor och jag är på väg till bilen för att lämna över dom och hunden till mormor och morfar. Ikväll ska vi ut med våra arbetskamrater, jag har tagit dubbla doser av järntabletterna i hopp om att inte somna någonstans. På vägen påpekar jag att snart börjar skolan igen. Min dotter svara argt att den där skolan bara förstör deras lov! Jag blir både road av svaret men samtidigt en aning oroad då hon har minst 9,5 år kvar i skolan. Vi hoppar ur bilen och min son slår sin bandyklubba genom en vattenpöl så det stänker överallt. Jag blir arg på honom och säger åt honom att sluta. Han vänder sig om och tittar helt oförstående på mig och säger, men mamma det är ju det vattepölar är till för, dom kommer för att vi ska kunna plaska i dom. Visste inte du det? Denna visdom kommer från en pojke som bär med sig sin bandyklubba för att skydda sin mamma om det kommer monster. Påminner lite om tjejen i outsiders som var rädd för dinosaurier.

Barnen och hunden är nu överlämnade, fåglarna sitter i sin bur under ett skynke, jag har lyckats att ta en dusch helt ensam, min sambo är klar att gå och jag är slutkörd.