För ett tag sedan kopplade jag in fast telefon i bostaden, vi har alla i hemmet en mobiltelefon men jag ville att

det skulle finnas en telefon som alltid hade pengar att ringa för och fullt batteri.

Barnen börjar bli stora nu att de kan vara hemma ensamma kortare stunder och snart längre stunder (de växer upp fortare än man hinner förstå), då måste de kunna ringa ambulans, polis, brandkår eller morfar om det behövs.

Jag antog att eftersom de kan hantera en mobiltelefon så är inte en hemtelefon en konst för dem.

Så en dag ringde telefonen. Jag hade inte gett ut vårt telefonnummer till någon, ännu mindre kom jag ihåg det själv. Jag antog att det var en telefonförsäljare och övervägde att inte svara när ett av barnen skriker - jag tar det!

Det hade ringt fyra signaler när jag frågade varför ingen svarade?. Till svar fick jag - hur svara man på den här då?

Innan jag hann fram till telefonen hade det slutat ringa och eftersom vi inte har nummerpresentatör på vår telefon så får vi aldrig veta vem som var vårt första samtal.

Barnen och jag har sedan dess gått igenom hur man använder en telefon på samma sätt som det användes på 80-talet.

Idag hade vi köttbullar i tomatsås till middag. När jag blandat färsen med alla tillbehör kommer min son och frågar om han får hjälpa till att rulla köttbullarna.

Självklart, glad över att han vill hjälpa till. Han frågar vad jag har i smeten och jag rabblar alla ingredienser men när jag kommer till oregano släpper han sin halvrullade köttbulle och springer in till sin syster skrikande - Mamma har lagt organ i köttbullarna!

Fotbollsträning är en allvarlig sak. Föräldramöten, födelsedagar, sjukdomar och annat får inte stå i vägen för träningen. Trots blåst och regn åkte vi iväg för att träna. Hämtar upp systersonen som är minst lika frälst i att jaga en boll som min son. När vi kommer fram och hoppat ur bilen synar jag barnen uppifrån och ner. Båda är klädda i Barcelonas matchdräkter, en har svarta strumpor till och en har vita, båda har svarta munkjackor utanpå. Ena barnet har blont hår, det andra mörkt. Inga problem tänker jag. Hittar dom lätt på planen och kan följa deras prestationer, kameran ligger i väskan redo att dokumentera deras väg i Zlatans fotspår.
Killarna springer ut på plan och jag går upp på läktaren bland de andra supporterföräldrarna, redan kall och blöt om skorna.

Fem minuter in på träningen och jag kan inte se mina två killar någonstans. Försöker utan uppenbar oro och mamma-som-tappat-bort-barnen-ansikte scanna planen. Överallt  fanns det blonda eller mörkhåriga killar i likadana fotbollskläder som mina killar tror sig vara ensamma om.
Trodde vid ett tillfälle att jag fick syn på en av mina men det visade sig vara blåa strumpor.

Efter tjugo minuter börjar jag ge upp hoppet. Blicken fastnar på två pojkar i fyraårs-åldern, supersöta killar i , vad annars, barcelonadräkter. De verkade inte bry sig om den pågående matchen som deras lagkamrater spelar utan kittlar varandra tills de trillar omkull i gräset.
Funderar på om jag kanske kan ta dom istället. Tänk att ha ett barn igen som tycker att jag är bäst i världen och att lycka är lördagsgodis.

Jag väcks ur mitt dagdrömmande när två killar i barcelonadräkter med vita och svarta strumpor kommer springande mot mig, skrikande i mun på varandra; -såg du mitt mål och -mitt lag vann med 4-6.  Jag ler och sätter på mig mitt mamma-som-aldrig-tappar-bort-barnen-ansikte och svarar att jag självklart så hela träningen och tror att de är de bästa i hela laget.

Nästa träning kanske jag färgar deras hår grönt, för säkerhets skull.