Senaste inläggen

Av C L - 4 december 2018 22:57

Första gången jag hoppade upp på en hästrygg efter att jag fått mitt första barn hörde jag en inre röst som sa ? du har redan förbrukat en hel del liv, vill du verkligen riskera det sista. Nej, så jag hoppade av hästen igen. Ridningen ersattes av söta små hamstrar i burar och gunghästar på lekplatsen. Barnen växte ifrån lekplatserna och hamstrarna dog. Då bestämmer jag mig för att utmana min inre röst och börja rida igen. Första gången var en katastrof då jag vid tre tillfällen hängde på halsen på hästen och varje gång var jag lika chockad och tänkte, så här ska det inte gå till! I min värld så slängde hästen sig åt sidan och hoppade jämn fota för att jag skulle trilla av! I verkligen tog han nog bara ett steg åt sidan. Veckan efter återvände jag trots att min inre röst påminde mig om den jämnfotadehoppande vildhästen jag red veckan innan.

Idag ska vi göra skänkelvikningar, det är bara att flytta hästen i sidled?? om du flyttar inner skänkel åt ena hållet, ytter tygel åt det hållet, ytter skänkel lite fram (eller bak) och inner tygel reglerar. Reglerar vadå? Kan ju inte vara hastigheten för min häst rör sig inte! Fortsättningsvis ska du ?.bla?bla? slå knut på dig själv. Bra, nu gör vi allt i trav men vänd nu upp från kortsidan och gå skänkelvikning ut till staketet där du går upp i höger galopp. Tio minuter senare har jag fått upp hästen i trav. Vi vänder upp på kortsidan och jag slår knut på mig själv och hästen stannar. En stund senare är jag upp i traven igen, vänder upp från kortsidan kommer ut till staketet, lägger till galoppskänkel och kommer upp i slängtrav varpå jag tappar mina stigbyglar. Vi jobbar oss upp i traven igen, kommer till kortsidan, hästen vänder upp (jag har inte ens gjort ett försök att röra någon muskel i min kropp), han går skänkelvikning ut till staketet (jag rör fortfarande inte en muskel) och där går han upp i höger galopp. Jag har för första gången blivit idiotförklarad av en häst.

Denna gång ska vi trava över bommar. Inga problem. Banan är utlagd och när vi väl kommit upp i traven vänder jag upp mot de första bommarna. Den lite lata hästen som jag trodde skulle lunka över bommarna förvandlas till en tävlingshäst som tror att han är med i Falsterbo Horse show. Istället för att bara lyfta hovarna lite högre för att komma över första bommen tar han sats och försöker hoppa högt över alla tre bommar på en gång. Jag tappar stiglädren och slår knut på mig själv för att hålla mig kvar på hästryggen. Nu gör vi om allt i galopp men lägger till ytterligare två bommar. Min tävlingshäst har förstått att vi måste vinna showen och när jag lägger till galoppskänkel drar han ner sitt huvud i marken, jag följer med och när jag är halvvägs över halsen på honom kör han upp huvudet igen och sticker iväg. Jag trillar tillbaka i sadeln, tappar stiglädren och vi missar att svänga upp mot bommarna. Vi går upp i ny galopp, denna gång under mer kontrollerade rörelser då tävlingshästen har fattat att jag inte är lika duktig på dessa tävlingar som han. De tre första bommarna närmar sig och allt vi behöver göra är galoppera i lugn galopp över men vill man vinna gäller det att hoppa högst. Jag tappar stiglädren, klänger mig fast vid manen som en femåring som travar för första gången. Hästen är märkbart irriterad på mig. Vi gör om allt igen, denna gång ställer jag mig i fältsits, låter tävlingshästen sköta farten och hoppningen över de superhöga hinderna medans jag fokuserar på att styra honom mot rätt hinder. Vi ser ut som ett dåligt westernekipage. Mina ledande tyglar är rakt ut åt sidorna, mina styrande skänklar jobbar för fullt och de reglerande skiter i att reglera! Vi kommer över alla hinder/ bommar och i min värld har jag överlevt men i hästens värld har vi just vunnit Falsterbo Horse Show.






ANNONS
Av C L - 28 augusti 2018 19:54

Roadtrip 2018 är igång.
Både barnen och hundarna är vana vid proceduren så allt är som vanligt, Alicia och Alexander i baksätet, Marley hoppar in i mitten och blir bältad, Max lägger sig på golvet framför passagerarsätet och somnar innan bilen börjat rulla. Under tiden vi rullar bort från vårt hus går jag tyst igenom i mitt huvud vad vi kan ha glömt och om det är värt att vända tillbaka för, kan inte komma på något. Alicia och Alexander är lagom exhalterade eftersom dom vet att det är en lång resa, Marley har full koll på allt spännande som händer utanför och börjar få svårt att sitta stilla, Max fortsätter att sova över hela golvet så jag får sitta med mina fötter och ben uppe i sätet för att inte störa honom.
Innan vi kört över Öresundsbron är Marley uttråkad och vill sitta där Max sitter, i flera mil gnäller han och till slut orkar ingen lyssna på honom längre så han får som han vill. Max är inte nöjd med vår brist på konsekvents och disciplin och suckar högljutt när Marley trampar rundor på honom. Det dröjde inte många mil förrän Marley upptäcker att det inte var roligare på golvet och börjar då tigga om att komma upp i våra knä. När ingen av tar upp honom bestämmer han sig för att ligga hos Max istället. Ju närmare Marley trycker sig mot Max desto mer flyttar sig Max och tillsist ligger Max upptryckt under instrumentbrädan med Marley på sig. Lugnet som uppstår i bilen när Marley väl somnat är inte långvarigt, snart är det dags för kissepaus och då börjar proceduren om igen.
När vi kommer fram till destinationen går Max ur bilen som en gammal gubbe, tittar först ut, känner på marken, sniffar i luften, går ut och sträcker på sig. En annan gubbe går förbi och Max ger honom en gubbagruff. Allt under långsamma yogaliknande rörelser. Marley har för länge sedan kastat sig ur bilen, insett att marken är varm, försökt springa därifrån upp på närliggande gräsmatta som är torr och sticks så han vänder snabbt och ska springa tillbaka till bilen med då fastnar han med kopplet i busken på gräsmattan och landar mitt på den varma asfalten med ett litet gnyendes ljud. Ett av barnen har nu hunnit ifatt honom och tar upp han i famnen, Max suckar.

Framför vår stuga ligger Max och gubbagruffar på alla som går förbi, Marley har hittat en stol att sova på, ibland springer han iväg och kollar vem som är i poolen eller efter barn som springer förbi bara för att det såg såååå roligt ut att springa.
Nere på stranden envisas Max med att ligga på en egen solstol (vi tog ner honom flera gånger men precis som tidigare brister vi i disciplin och i att vara konsekventa).
När vi kommer till restauranger hoppar Max vant upp på en stol och sätter sig tillrätta (det är många år sedan vi slutade med att försöka få Max att stanna på marken) medans Marley måste nosa igenom hela området, kolla in de andra gästerna (helst utan att dom lägger märke till honom), trassla in kopplet i så många stolsben och bordsben som möjligt och sen avsluta med att stå på bakbenen och tigga om att komma upp i våra knä.
På morgonpromenaden träffade vi en vaktmästare som hade oxpinnar i fickan och ville ge hundarna vars en, Max nosar på den och vänder blicken tydligt mot mig för att visa vaktmästaren, ge den till min assistent så bär hon hem den. Marley nosar inte ens utan hugger tag i pinnen och börjar springa hemåt utan tanke på att jag håller i andra sidan av kopplet! Jag tackar vaktmästaren för vänligheten och försöker skynda på Max så Marley kan komma hem med sin pinne. Torget vi korsar är fullt av människor som skrattar när jag småspringer bakom en chiwawa med en tuggpinne i munnen och drar i kopplet så han knappt får luft samtidigt som jag släpar på en långsam papillon som inte anser att vi ska stressa upp oss så här tidigt på dagen.
Vi avslutar resan som vi börjar den. Max på golvet fram, jag med benen uppe i sätet och Marley i hela bilen.

ANNONS
Av C L - 28 juli 2014 17:08

Jag kör på motorvägen på väg hem från jobbet, hunden sitter i sätet bredvid och AC:n är på högsta eftersom det är ganska varmt. När jag kört en stund kommer en gul bil på mötande vägbana. Jag börjar skruva på mig och försöker tänka på annat. Efter bara nån kilometer möter jag ytterligare en gul bil till. Orden Gul bil, upprepas i mitt huvud om och om igen och jag känner hur det börjar sticka i högerarmen. Funderar ett tag på om jag kan ringa någon men att ringa upp en person för att ropa -Gul bil i luren verkar inte så smart. Det är ändå inte samma sak som en levande person bredvid mig.
Trafiken saktar ner längre fram och avståndet mellan bilarna blir tätare. Som om Gud försöker testa min styrka hamnar jag bakom en gul bil! Det är inte sant, tre gula bilar inom tre mil är inte möjligt.
Eftersom vi kör sakta och tätt funderar jag på om jag kan komma tillräckligt nära bilen bredvid för att kunna göra av med min frustation. Om jag hade lyckats komma tillräckligt nära utan att skrapa sidorna på våra bilar måste jag sen få honom att ta ner rutan. Inser att det är en dålig ide och jag får helt enkelt stå ut. Den gula bilen ligger fortfarande framför mig och retas. Begäret blir för stort och jag måste göra något åt det. Jag viskar -förlåt Gud men jag är svag och puttar till hunden samtidigt som jag ropar -Gul bil. Hunden verkar tro att jag är arg på honom utan att förstå varför. Han har ju åkt bil med mig och barnen i så många år att han måste ju ha förstått vad detta går ut på! Nej, han fnyser åt mitt håll och lägger sig på golvet istället med ryggen mot mig. Jag får lite skuldkänslor så jag sätter AC:n på golvblås. Trafiken lättar igen och jag känner hur spänningen i armen släpper.

Av C L - 6 april 2014 11:31

Så satt vi på båten på väg till Polen. Resa med arbetskollegor för att lära oss av varandra, vissa har jag träffat förr andra har jag bara pratat med i telefon. Det gäller att uppföra sig, eftersom jag har min sambo med mig så får jag antagligen uppföra mig för två. Jag super mig inte full och studsar omkring på dansgolvet som en korsning mellan gasell och sköldpadda. Är jag inte full dansar jag inte.

Vi samlades i restaurangen där alla ska umgås och lära känna varandra i en avslappnad miljö. Redan innan vi sitter vid bordet flödar öl och sprit fritt. Änsålänge har jag karaktär och tar mineralvatten. Kvällen går framåt och min bordsgranne börjar att dricka vin. Nykteristerna har gått och lagt sig och jag känner att karaktären sjunker. En öl skadar ju inte. Jag måste ju visa min lite mer avslappnade sida så dom inte får en dålig uppfattning av mig. Ölglaset var väldigt litet så jag fick hämta mer öl. Kvällen går mot natt och vi förflyttar oss till baren en våning upp. Jag är helt säker på att det bara blir en liten öl och sen sängen. Dagen efter ska vi ha konferens större delen av dagen och frukosten serveras kl. 06.00
Jag står i baren och ska beställa öl till oss, säkrast att jag gör det så vi inte får drinkar med starksprit i. Då dyker det upp en göteborgare med talets gåva. Han är en utav mina kollegor och det verkar som han accepterar sin karaktär bättre än vad jag accepterat min. Han står bredvid mig i baren och beställer de där drinkarna jag försöker undvika. Vi småpratar lite och väntar på att våra beställningar ska komma. Då börjar han, säkert i all välmening och för att vara snäll.
-Jo men smaka, det ar gögott. - Nej, men jag dricker inte sprit. - Jo men smaka nu nurå!
Jag smakade och det var gögott men jag dricker ju inte sprit (som alla vet är öl och vin inte inkluderat i sprit) men jag har smakat och nu kan jag återgå till min öl och hörna där jag inväntar rätt tillfälle, att gå och lägga mig. Men göteborgaren var envis och helt utan förvarning var jag uppe på dansgolvet och körde min gasell-sköldpaddsdans. Skoj hade jag den kvällen, kom i säng alldeles försent och fick gå upp för att äta frukost knappt tre timmar senare. Jag var fortfarande full och minnena från gårdagen kom ikapp mig. Varken jag eller min sambo lyckades med att uppföra oss. Att det ska vara så svårt.
Kort därefter kommer baksmällan, den har hållit sig undan i femton år men tack vare en dryg men rolig göteborgare återförenas jag med den. Otroligt att man kan må så dåligt av vätska, man ska ju dricka mycket och det gjorde jag, alltså måste det vara något annat som är fel.
Syftet med resan var att vi skulle lära oss av och om varandra och det lyckades. Jag lärde mig något väldigt viktigt inför framtida arbetsresor. Dansa aldrig med Tomas, man mår dåligt dagen efter.

Av C L - 16 augusti 2013 00:31

Jag firar min 32,1-årsdag i köer på Autobahn med kaffe och choklad. Kunde varit värre. Semestern kunde ju varit slut. Imorgon ska jag ringa till jobb och säga att jag tyvärr inte kan komma pga köer i Tyskland. Men det regnar inte i tunnlarna i Österrike.

Efter att ha lämnat ett varmt Kroatien kommer vi till Österrike på vår väg hem. Det märks att det har varit varmt här oxå för nu regnar det och från de gröna idylliska bergen kommer det vit tjock ånga som blandar sig med molnen. Barnen är imponerade och ställer en massa frågor. Vi svarar så bra vi kan men det slutar med att alla moln kommer från Österrike och det är deras fel när det regnar i Sverige.
Inne i en tunnel som går genom hela berget konstaterar min dotter; här inne regnar det inte.

Det är en fantastisk upplevelse att köra på Autobahn. Naturen som susar förbi i snabb fart, gemenskapen mellan bilisterna när de kryssar mellan filerna, lämnar plats till varandra och vinkar tack efteråt. Tills det helt plötsligt tar stopp. Den trevliga fartdåren som sicksackat förbi alla (men tackat för hjälpen) har kraschat in i vägarbetet längre fram. Den flytande trafiken förvandlas till en milslång kö där varningsblinkers blinkar på var och varannan bil. Vissa förare verkar uttråkande och roar sig med att byta filer. I nästan varje tysk bil tänds en ciggaret och i min bil vaknar barnen och undrar varför vi står stilla. Såhär på väg hem från semestern kan jag ärligt säga att bilsemester är överreklamerat. Samtalsämnena tar slut i mitten av Tyskland, därefter finns bara sövande tystnad som lite då och då avbryts med -Jag är kissig. Wifi är ju inte att tänka på och aktivitetsutbudet är ganska litet i en bil. Detta resulterar i att barnen sover större delen av färden vilket är ganska skönt för oss i bilen men när trafiken börjar rulla igen och trafikanterna tackar fartdåren i vägräcket när de kör förbi så är det dags att ta in på hotell för natten. Då påbörjas det väldigt pedagogiska föräldrararbetet med att förklara för barnen att de egentligen är trötta och att all sömn i bilen bara var en illusion och att de kommer inte orka att sitta i en bil hela dagen imorgon oxå om de inte sover nu. Efter en halvtimme ger jag upp, som tur är finns det tyskdubbade barnprogram hela nätterna. Om inte den dåliga dubbningen av en animerad japansk serie söver dom kan nog ändå inget få dom att somna.

Andra dagen gryr och alla ser fram emot ytterligare en dag i bilen. Eftersom barnen har tråkigt efter tio minuter börjar dom fråga allt möjligt, detta leder till diskussioner mellan dom och eftersom båda är av olika åsikter så stiger irritationen. Vi kommer fram till att det bästa är om svaret på alla frågor är Bamse och skulle det mot allt förmodan vara fel är det säkert 120mil som är det rätta svaret. Diskussionerna avtar men då de redan är irriterade och instängda i ett trångt utrymme och minsta blick eller rörelse blir till ett slagsmål. Jag bönar barnen om att somna och min man skrattar åt mig. I nästa stund stannar trafiken igen.
Ledsen men jag kan inte komma till jobbet, det är kö i Tyskland.

Av C L - 31 oktober 2012 22:50

Efter ett läkarbesök med min son där min dotter och sambo följde med kom jag hem med fler frågor än jag trodde.

Inte nog med att min son kan få hjälp men då det är äftligt kan de även hjälpa min sambo.

Där dök frågorna upp, och det är inga frågor jag kan ställa till läkaren utan att verka som om det är jag som behöver medicin.


Min son har hela sitt liv varit ovanligt trött. Gång på gång har jag pratat med olika läkare om att jag inte tror att det är normalt, vissa av dem har direkt sagt att jag ska vara glad att jag har ett så lugnt barn, vissa har gjort olika undersökningar och därefter sagt att det är inget de kan göra och att jag ska vara så glad att jag har ett så lugnt barn.

De flesta sa att han kommer att växa ur det och jag ska prova ge honom frukt varannan timme för att hålla hans blodsocker uppe, hur mycket frukt tror dom att ett barn kan äta? Det innebär ju oxå att han inte är hungrig när det är matdags! Därefter har de påpekat att jag ska vara glad över att ha ett så lugnt barn!

Alla som har barn eller har med barn att göra vet att trötta barn är gnälliga barn.

Ett barn som är trött nästan alltid är oxå gnällig nästan alltid.

Att gå i ett köpcentrum är katastrof, först är allt okej och han är med på shoppingen, sen blir han trött och gnällig då jag kommer på att det är minst en och en halv timme han åt frukt sist.

Vi skyndar oss till ett café där diskussionen om skillnaden mellan chokladbollar och frukt startar och varför hans syster inte måste äta en frukt. Efter en stund kommer vi fram till att alla äter en frukt och därefter en kaka viket leder till vi andra äter en frukt och därefter en kaka men min son äter sin kaka först och därefter kommer på att frukten var inte god och han numera är allergisk mot frukt då han får huvudvärk av dom,men en kaka till hjälper nog!

När allt lugnar ner sig och vi är redo att gå vidare och  shoppa har han somnat i mitt knä.

Väcka honom är uteslutet då jag vet att han inte vaknar lätt och att jag då måste hälla vatten över honom eller svänga rundor med honom tills han vaknar, risken att någon larmat polisen om barnmisshandel innan han vaknar är stor, det kommer att leda till socialen och jag måste förklara att jag var en halv timme sen med hans frukt och att han därefter lurade mig och åt en chokladboll istället.

Nej, jag bär runt på en 28 kilo tung pojke som är klädd i "baggy jeans", skateskor och en keps det står DC på i glittrande bokstäver. Andra föräldrar bär runt på ca 5 kilo í en enfärgad pyjamas.


Efter åtta år kom vi i kontakt med en läkare som är specialist inom sömnproblem. Efter ett dygns provtagningar och flera månaders väntetid fick vi en diagnos och en remiss till en annan läkare som är specialist inom min sons område. Vi fick en tid ganska snabbt och åkte dit. Han hade alla svar han ville i jornalen redan då jag under hela tiden kontollerat allt på min son förutom om någon annan i familjen hade liknade symptom.

Det har hans pappa varpå han fick höra att de kunde hjälpa honom oxå.

Självklart blev vi båda glada över att höra det men i bilen hem dök frågorna upp.

Min sambo håller igång för att hålla sig vaken och pigg. Ju mer han gör desto piggare blir han, vår son fungerar på samma sätt, när de stannar upp blir de trötta och somnar. Därför har min sambo alltid haft två jobb, och innan dess ett eget företag. Detta innebär att jag har råd med att skämma bort barnen, köra den bil som jag ville ha och inte den som vi kunde spara ihop till. Just nu sparar vi till ett hus. Om min sambo blir normal kommer han inte att orka jobba dubbelt och han kommer att vara hemma mer. Huset kommer att ta flera år till att köpa och jag kommer att behöva göra plats i soffan för en till. Vad ska han äta? Samma som oss? Kommer jag fortfarande att följa mina favoritserier eller vill han se något annat? Kommer han att gå ut med hunden eller soporna då? Känns som att han kommer att ta över mitt liv, jag kommer att bli deprimerad då jag inte har någon mening i vardagen längre och allt detta kommer att ske i en hyreslägenhet och inte i mitt hus!

Som tur är så förstår min sambo detta och han kommer att vänta med medicinen tills vi har råd med huset.


Min son mår bra, tar sin medicin och inväntar ett ryggmärgsprov för att avgöra vilka ämnen som finns i och runt hans hjärna.

Av C L - 6 januari 2012 12:55

Inledning:

Jag passar några vänners fåglar medan dom är på sju veckors semester. En nymfparakit som kan säga goddaggoddag och en skygg undulat som inte lämnar buren om inte parakiten gör det.

Vi vanliga svenssons stannar i Sverige och firar hederlig svensk jul med släkt, vänner och slask.

Men inte dom. Två dagar innan julafton får jag ett mejl med ämnet; bilder från värmen.

Skit ner er! Skicka till någon som inte vill spendera sju veckor av vintern i varmare land.

Jag skickar tillbaka en bild på deras fågel och mig där det ser ut som om vi kelar och allt är jättebra med deras fåglar. Ämnet; bilder från kylan.

Tillbaka får jag ett mejl om hur avundsjuka dom är för att fågeln aldrig kelar så där med dom och sonen i familjen är orolig att fågeln inte kommer att gilla honom mer när dom kommer hem. Skickar dom upprörande bilder till mig gör jag detsamma till dom. I själva verket på den här bilden spelar jag död i hopp om att fågeln ska intressera sig för en lampa att sitta i eller något annat fågelaktigt. Denna fågeln är nämligen knäpp, och jag tror att det är mitt fel att han blivit sån. Vart jag än går i lägenheten måste han sitta på mig eller nära mig. om han tappar mig ur sikte skriker han så grannarna klagar. För att den lilla undulaten, som inte är störande på ett närgånget eller högljutt sätt ska slippa sitta under ett skynke hela dagarna låter jag fågeln följa med mig.


Igår när jag kom hem från jobbet var jag helt slutkörd. Det är den tiden på månaden då jag lider av järnbrist.

Jag är så trött att jag inte ens orkar gå ut i köket för att ta mina järntabletter. Istället somnar jag i soffan med mina två barn som tackochlov precis fått facebook och kvällen innan chattat med varandra från våningssängen halva natten.

Självklart visar sig detta vara just den kvällen som min arbetsnarkoman till sambo inte är slutkörd från arbetet och tänkte ta en lugn kväll med oss.

Istället för att väcka mig förstår han hur trött jag är och låter mig och barnen sova i en klunga i ena halvan av soffan medans han brer ut sig i andra halvan och tar kort på oss som sedan läggs ut på facebook.

Vid tio på kvällen väcker han mig och har fixat mat för jag har ju inte ätit sen frukosten. Jag äter min mat och somnar igen. Tur att han har haft sånna här dagar själv annars hade jag varit världens sämsta sambo.


Dagen efter vaknar jag och barnen vid nio på morgonen. Jag går upp och fixar frukost. Fågeln som inte fått komma ut kvällen innan är helt hysterisk i sin bur. Hunden snurrar rundor  för att han måste gå ut.

Min dotter har haft en dröm om en blåmössa och följer varje steg jag tar för att vara säker på att jag hör varje detalj av hennes dröm. I klädkammaren står min son och klär på sig för att gå ut med hunden. Han uppfattar tydligen inte fågelns skrikande eller sin systers berättade för han gör sitt bästa för att överrösta  eftersom han ivrigt måste berätta för mig allt han tänker göra och vilken väg han ska ta när han går ut med hunden. En lång stund senare hittar jag honom krypandes under soffan letandes efter hunden boll. Vid detta laget är hunden jättekissig, den andra fågeln har stämmt in i skrikandet, min dotter klagar högljutt på att jag aldrig lyssnar på henne och min sambos mobil ringer. Inte konstigt att grannarna klagar på att vi för förmycket oväsen på morgnarna.

Jag får nog och ryter högljutt hållkäften fågel, ber min dotter att gå ut i köket och sätta sig så jag kan lyssna på henne såfort jag får tid och förklara för min son att en boll inte är nödvändig nu eftersom hunden snart kissar på golvet och bara vill ut. Ut från sovrummet kommer min sambo upprörd och frågar varför jag skriker på en fågel när han pratar med chefen i telefon. Det enda jag (som brukar få in rätt svar) kom på var - Men han tystnade ju!

Jag gick ut på balkongen för att kolla till min hundrastare med storslagna planer. Jag såg honom springa föbi så snabbt han kunde och på en minut var han tillbaka i lägenheten. Inser att jag själv får gå ut med hunden och klär på mig ytterkläderna.

När jag kommer tilllbaka har sambon kört till jobbet, barnen har ätit frukost och sitter vid sina datorer och chattar med varandra.

Jag gör en kopp kaffe, tappar upp ett bad och hämtar den skrikande fågeln. Tar min mobil för att spela wordfued i badet och njuta av lugnet. Då blir fågeln irriterad av att han inte får någon uppmärksamhet och i ett desperat försök att landa närmare mig störtar han i badvattnet. Eftersom detta inte var hans plan panikar han och klättrar skrikandes uppför mig. Efter sig lämnar han rivmärken på delar av min kropp som gör att jag inte kommer att använda något urringat på ett tag. Barnen kommer inrusandes i badrummet för att se vad som händer, hunden blir orolig och börjar att skälla och den andra fågeln som vid detta laget tagit sig ut till min hallampa blir rädd och skriker för full hals.


Efter några timmar har kaoset lagt sig. Barnen har packat sina väskor och jag är på väg till bilen för att lämna över dom och hunden till mormor och morfar. Ikväll ska vi ut med våra arbetskamrater, jag har tagit dubbla doser av järntabletterna i hopp om att inte somna någonstans. På vägen påpekar jag att snart börjar skolan igen. Min dotter svara argt att den där skolan bara förstör deras lov! Jag blir både road av svaret men samtidigt en aning oroad då hon har minst 9,5 år kvar i skolan. Vi hoppar ur bilen och min son slår sin bandyklubba genom en vattenpöl så det stänker överallt. Jag blir arg på honom och säger åt honom att sluta. Han vänder sig om och tittar helt oförstående på mig och säger, men mamma det är ju det vattepölar är till för, dom kommer för att vi ska kunna plaska i dom. Visste inte du det? Denna visdom kommer från en pojke som bär med sig sin bandyklubba för att skydda sin mamma om det kommer monster. Påminner lite om tjejen i outsiders som var rädd för dinosaurier.


Barnen och hunden är nu överlämnade, fåglarna sitter i sin bur under ett skynke, jag har lyckats att ta en dusch helt ensam, min sambo är klar att gå och jag är slutkörd.

Av C L - 10 november 2011 21:24

För ett tag sedan kopplade jag in fast telefon i bostaden, vi har alla i hemmet en mobiltelefon men jag ville att

det skulle finnas en telefon som alltid hade pengar att ringa för och fullt batteri.

Barnen börjar bli stora nu att de kan vara hemma ensamma kortare stunder och snart längre stunder (de växer upp fortare än man hinner förstå), då måste de kunna ringa ambulans, polis, brandkår eller morfar om det behövs.

Jag antog att eftersom de kan hantera en mobiltelefon så är inte en hemtelefon en konst för dem.


Så en dag ringde telefonen. Jag hade inte gett ut vårt telefonnummer till någon, ännu mindre kom jag ihåg det själv. Jag antog att det var en telefonförsäljare och övervägde att inte svara när ett av barnen skriker - jag tar det!

Det hade ringt fyra signaler när jag frågade varför ingen svarade?. Till svar fick jag - hur svara man på den här då?

Innan jag hann fram till telefonen hade det slutat ringa och eftersom vi inte har nummerpresentatör på vår telefon så får vi aldrig veta vem som var vårt första samtal.

Barnen och jag har sedan dess gått igenom hur man använder en telefon på samma sätt som det användes på 80-talet.


Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ En mammas memoarer med Blogkeen
Följ En mammas memoarer med Bloglovin'

Boken


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se